Hade under en tid läst på facebook att många kände tacksamhet. De slängde sig med det ordet hit och dit. Kanske ett litet slitet ord kan jag tycka precis som Carpe Diem men ack så viktigt. Vad då tacksam? Varför stanna vid tacksamhet? Stagnera? Förstod ingenting. Visst kände jag tacksamhet för min familj…men ordet användes på ett helt annat sätt. Visst är jag tacksam över mitt arbete men jag vill ju mer…så tänkte jag.
Helt plötsligt en dag förstod jag.
Jag hade en vacker naturupplevelse en dag. Allt synkroniserade tydligen. Bom….åh vad tacksam jag kände mig. Tacksam över mitt liv. Det slog liksom ner som en blixt…jätte konstigt. Jag var som i en vacker Disney film. Fanns inget att klaga på….allt var vackert.
Jag bäddade in den känslan inom mig för jag förstod att något väldigt viktigt hänt. Ur den tacksamheten växte sedan en stark tillit till att allt blir som man vill. Jag valde att se det vackra och positiva…ur det växte ljuset och tilliten.
Det här hade inte hänt helt av sig självt utan självklart hade jag börjat känna inåt. Jag började läsa mig själv. Jag ville ta mig åt ett håll. Jag visste inte vad och var. Jag var nyfiken för jag förstod att det fanns något inom mig/oss som man ska ta tillvara. En större kraft som ska utnyttjas.
Nästa söndag får vi se vad jag kommer skriva om.
Önskar dig en skön söndag.
/Anne-Lee
